kyrkor i Göteborgs stift
guider producerade av Kyrkoguiden
lista / karta Orust kommun

kyrkor
Göteborgs stift
lista

Kärringöns kyrka

Ursprungligen var Morlanda kyrka församlingskyrka för invånarna på Käringön, och det har berättats om långa och vådliga färder på havet för att komma till kyrkbryggan vid Morlanda, en och en halv mil bort.

I samband med den stora tillgången av sill i mitten av 1700-talet bosatte folk i stort antal på Käringön, och med det uppstod behovet av en egen kyrka på ön. Det står att den då växande befolkningen på ön följde mycket lösa seder, så att ett Guds ord hade behövts både till ljus och vägledning för öns invånare. En ansökan 1788 om att få bygga en kyrka och få ut en präst till ön styrktes av Domkapitlet som ansåg ”att de på Käringön vore i mörker och snart sagt i hedendom”.
Kyrkoherden i Morlanda lade dock in sitt veto, förmodligen eftersom han var rädd att hans inkomster skulle bli lidande om ett kapell och präst skulle komma till stånd på ön.

När Käringön till slut 1795 ändå blev kapellförsamling fanns omkring 300 invånare på ön. Timmer till kyrkan hämtades från landskapet Dalsland, som sedan fraktades ner till det inre av Gullmaren, där sedan öborna seglade och rodde den nästan sju mil långa vägen med timmerstockarna efter sig i stora flottar.
Eftersom männen ofta var ute på fiske blev det sedan kvinnorna som i första hand fick hugga till och hylva upp virket.

Redan tidigt på hösten året efter, 1796 kunde kyrkan tas i bruk, och man anställde en ung, driftig kapellpredikant, magister P Norberg som stannade som präst på Käringön i tjugofem år. Han sonson blev på sin tid domprost.

Kyrkan har genomgått en del förändringar genom åren. De första 100 åren var den rödmålad utvändigt, men är idag vitmålad. Och ursprungligen fanns en ingång vid korets sydsida. Denna revs i början av 1950-talet, samtidigt som en sakristia byggdes vid korets östsida.

Altartavlan från 1670 är ett vackert skulpturarbete, och var ursprungligen ett epitafium över kyrkoherden i Morlanda, Nils Holger Anctander, som dog 1667. Det var alltså från början ett begravningsvapen som funnits i Morlanda kyrka. Understycket föreställer nattvardens instiftande.

Under 2008 genomgick altartavlan en omfattande renovering, utförd av Anders Darwall. Han återskapade då en tidigare, mer färgglad färgsättning. Även ett tidigare övermålat landskap bakom det centrala korset togs fram.

På den södra väggen, till höger om altartavlan hänger ett målat porträtt av kyrkoherde Anctander och hans familj.

Predikstolens korg, från 1600-talet, är en gåva från Fiskebäckskil, och ljudtaket är snidat av Olle Eliasson i Huseby. Golvuret i kyrkan är från 1845.

Orgelläktarens barriär är indelad i sex fält där de fyra evangelisterna samt Mose och Aron är avporträtterade. Dessa målningar tillkom förmodligen när kyrkan byggdes, men övermålades av någon anledning, och tog senare åter fram igen.

En gråvit dopfunt tillverkad 1901 står vid korets sydsida.

I vapenhuset står en järnbeslagen kista från slutet av 1700-talet, och den används idag för skänkta medel till kyrkan.

I tornet hängde ursprungligen en klocka från 1797, som var gjuten av Gerhard Horner och skänkt av ett på ön verksamt fiskeribolag. Numera har denna klocka ersatts av två klockor, en större och en mindre.

Mest känd bland de präster, som tjänstgjort på Käringön är den legendariske kapellpredikanten August Simson, som föddes i augusti 1815 i Göteborg.

Innan Simson kom till Käringön hade han varit lärare och under de första 10 åren förestod han också utan lön folkskolan på ön.
Det berättas att han förde ett strängt regemente och att han regerade med egna stiftade lagar, vilket inte var så konstigt. Ön, som är belägen i yttersta havsbandet, då var helt isolerad utan reguljär båtförbindelse.
Men han uträttade också mycket gott och han bidrog till att förbättra levnadsförhållandena för öns befolkning.

Simson lät bygga sig en egen ägd ståndsmässig prästgård och anlade en trädgård kring denna. Det fanns inte mycket till jord på Käringön, men kvinnorna rodde över till holmarna runt om och hämtade den fattiga jord som fanns där. Nu är det en lummig växtlighet kring den gamla prästgården, som efter Simsons bortgång tillföll Käringöns församling.

Simson avled sommaren 1900 och ligger jämte sin hustru begravd på Käringöns kyrkogård.
I graven intill Simsons vilar Britta Olsdotter, med vilken Simson hade en son. Britta kallades för "Himla-Britta" och bodde i det hus som Simson byggde till henne.

Stenen och ankaret utanför kyrkans södra sida, liksom minnestavlorna inne i kyrkan invigdes under Kristi himmelfärdshelgen 1993, och är till minne av de Käringöbor som har mist sina liv i havet. Inskriptionen är från psalm 597.

”När stormen ryter vilt på hav
och böljan öppnar vitt sin grav,
kom till oss, Du som hjälpa kan,
och var oss när, vår Frälserman.
Du näpser stormen, när Du vill,
och lägger vågen lugn och still.
Så ger Du ock vårt hjärta frid
i tron på Dig, o Herre blid!”